Kovou

- El cielo esta negro y no veo el sol.

Jag vet inte varför jag känner som jag gör just nu. Jag vill bara få bort känslan, om man bara kunde ta ut klumpen av smärta från magen och sätta eld på den. Vet inte om jag gör fel att jag bara låter det ske, att jag låter det utvecklas, att jag låter det bli en vana. Mitt liv ska egentligen inte se ut såhär efter all press jag har fått bära på mina axlar, jag kan bättre. Jag förtjänar bättre, en man sa alltid "gräset är inte grönare på andra sidan". Jag tog reda på det, och det är den. Mycket mycket grönare.

Okunnighet, lathet, lögner och bortförklaringar är vad jag har fått gå igenom under de senaste månaderna. När ska man sätta stopp, när är det för mycket, har det redan gått över gränsen? Det känns som det. Jag har alltid haft svårt med att lita på människor, och när man väl börjar då är det alltid så att man tappar tilliten såsmåningom och förtroendet för någon försvinner helt. De utnyttjar det för sina egna handlingar. Vad är meningen med att lita på någon, när man ändå kommer att tappa tilliten? Jag har trott på en människa, att han kan bara om han vill förbättra sin situation. Jag förstår inte, han försöker inte ens, sen misslyckas han och vill ha en ny chans. Om och om och om igen. Varför ge en människa falska förhoppningar om att det ska bli bättre när förtroendet och tryggheten redan är borta. Det är ingenting att leka med. Någon dag kommer du att vakna ensam, ta vara på det du har bredvid dig nu, för jag tror på dig men det betyder inte att du får leka med mitt förtroende för dig och tilliten. För en dag kommer jag inte finnas mer för din del.